Har någon sagt till dig att barnet ”inte är redo”, eller att surfplattan kommer att hindra honom från att prata? Sådana myter fördröjer AKK (alternativ och kompletterande kommunikation) eller låser in personen i en tavla med önskemål. Här är vad forskningen säger, med den nyans som spelar roll.
”AKK kommer att hindra honom från att prata”
Studierna visar inte att talet bromsas; de ser ofta mer tal (Millar, Light och Schlosser, 2006; Romski m.fl., 2010; Kasari m.fl., 2014). Nyansen: AKK garanterar inte att talet kommer. Den garanterar att personen inte behöver vänta med att kommunicera. Se hindrar AKK talet?
”Han kommer att börja prata till slut, vi väntar”
Att vänta har ett pris: färre tillfällen att lära, mer frustration och beteenden som ibland blir det enda sättet att bli hörd. AKK förhindrar den förseningen medan talet utvecklas. Och när talet kommer kan det ändå vara svårt för okända att förstå, även i vuxen ålder: verktyget finns kvar som reserv (Beukelman och Light, 2020).
”Han är inte redo: det krävs förkunskaper”
Familjer får fortfarande höra om sådana ”förutsättningar”:
- ögonkontakt;
- objektpermanens (att veta att ett gömt föremål fortfarande finns);
- förståelse för orsak och verkan;
- att sitta still och vara uppmärksam;
- att para ihop bilder och föremål;
- att peka exakt med fingret;
- en viss ålder, en viss IK, en viss diagnos;
- att kunna läsa, för att få tillgång till tangentbordet.
Ingen av dem behövs för att börja, och vissa utvecklas just tack vare kommunikationen. Att träna dem isolerat förbättrar inte kommunikationen (Kangas och Lloyd, 1988; Romski och Sevcik, 1988). Amerikanska National Joint Committee motsätter sig krav på ålder, IK eller diagnos för att få tillgång till AKK (NJC, 2003). Det enda villkoret, sammanfattar Beukelman och Light, är att man lever. Att peka är bara ett av flera sätt att nå verktyget (se styrsätt för AKK).
Utvecklingsstegen (oavsiktliga signaler, avsiktliga gester, första symbolerna, kombinationer vid ungefär 50 ord) hjälper till att välja mål; de avgör inte vem som har rätt till ett verktyg.
De verkliga förutsättningarna finns runt personen:
- samtalspartner som använder verktyget när de pratar, väntar och svarar på varje försök;
- ett verktyg som alltid finns till hands, inte inlåst i ett skåp för att det inte ska gå sönder;
- ett anpassat styrsätt: en bra sittställning förbättrar precisionen (Costigan och Light, 2010);
- ord som betyder något för personen.
”Han förstår inte, det är ingen idé”
Det hon kan säga är inte det hon vet
En person som inte kan stava kan bara säga de ord som någon har lagt in i hennes verktyg: de flesta har färre än 1 000 begrepp, ofta färre än 100, medan ett talande barn på 5 år kan fler än 2 000 (Bloom och Markson, 1998). Den som bedömer vad hon säger bedömer ofta hennes tavla.
Testerna kan lura
En treårig pojke som alltid hade bott på sjukhus ”misslyckades” på ett bildtest. Ändå förstod han ”sugning”, ”respirator” och ”spruta”: hans ordförråd var hans egen världs, inte testets (Beukelman och Light, 2020). Tester som kräver att man pratar eller pekar exakt underskattar ofta förståelsen.
Det minst skadliga antagandet
Utan bevis väljer man det antagande som gör minst skada om det är fel (Donnellan, 1984):
Att felaktigt anta att hon förstårMan har pratat med henne med respekt och erbjudit för många ord. Litet pris.
Att felaktigt anta att hon inte förstårMan har berövat henne samtal, skola, läsning och val i flera år. Enormt pris.
Att förutsätta kompetens hindrar inte bedömning: man undervisar och iakttar sedan vad personen lär sig, under flera dagar och med flera samtalspartner, med verktyget i handen från början (se bedömning i team). I vardagen: prata med personen, inte om henne, och respektera hennes ålder: inga barnsliga bilder för en tonåring, ett vuxet tilltal för en vuxen. Communication Bill of Rights gör detta till rättigheter: att välja, att säga nej, att alltid ha sitt verktyg, att bli behandlad med värdighet.
”För ung, för gammal, för funktionsnedsatt”
Spädbarn har nytta av AKK. Vuxna som har levt i årtionden utan verktyg gör snabba framsteg så snart de får verkliga tillfällen att kommunicera (Holyfield m.fl., 2017; Drager m.fl., 2019). Det finns ingen åldersgräns och ingen nivå av funktionsnedsättning där ”det inte är någon idé”. För ett litet barn: mitt barn pratar inte, var ska vi börja.
”Det räcker att kunna be om saker”
Önskemål (äta, dricka, toalett) fyller till slut tavlorna. Ett program som är inriktat på dem ger passiva kommunikatörer, särskilt vid autism (Light, Parsons och Drager, 2002). Att kommunicera är också att kommentera, skämta, berätta, fråga, säga nej. PECS har starka belägg för att lära ut att be om saker, men svaga för att lära ut att kommentera (Ganz m.fl., 2012). Se PECS eller robust AKK? och mer än att be om saker.
”Det räcker med en lista med kärnord”
Kärnorden (”mer”, ”klar”, ”vill”, ”hjälp mig”) är nödvändiga för att kombinera ord, men inte tillräckliga. En nybörjare börjar med sina egna ord (namn, favoriträtt, leksak) och några kraftfulla ord (Laubscher och Light, 2018). Förhållandet ”80 % kärnord, 20 % specifikt ordförråd” sprids utan någon studie som stöd (Beukelman och Light, 2020, om LAMP-häftet): en storleksordning, ingen lag. Se vilka ord ska finnas i verktyget.
”Bilderna förstår man av sig själv”
Det som verkar självklart för en vuxen är det inte för alla. Barn mellan 4 och 7 år kände inte igen standardsymbolerna för ”mer”, ”öppna” eller ”vad” (Light m.fl., 2008; McCarthy m.fl., 2018). Varje symbol måste läras ut, i sitt sammanhang, och egna foton hjälper i början.
”Att skriva ordet under bilden lär ut läsning”
Det tryckta ordet hjälper framför allt samtalspartnern; det räcker inte för att lära sig läsa (Erickson m.fl., 2010). Det krävs riktig läsundervisning. Upp till 90 % av personer med komplexa kommunikationsbehov når vuxen ålder utan funktionell läsförmåga, främst på grund av bristande undervisning (Foley och Wolter, 2010). Se AKK och läsning.
”Man programmerar verktyget en gång för alla”
Ett ordförråd som inte utvecklas hamnar till slut längst ner i en väska: utebliven uppdatering är en av de vanligaste orsakerna till att verktyg överges (Johnson m.fl., 2006). Det behövs ett verktyg som är lätt att ändra och en person som tar ansvar för det (se AKK-ansvarig).
”Det som fungerar under behandlingen fungerar överallt”
Övningar på mottagningen överförs dåligt till vardagen (Schlosser och Lee, 2000). AKK lärs in i verkliga rutiner (måltider, lek, handling) med de verkliga samtalspartnerna: föräldrar, syskon, lärare. Inga förhör av typen ”visa mig hunden”: använd själv verktyget när du pratar. Se modellera, vänta, svara.
Sammanfattning
| Myt | Vad forskningen säger |
|---|---|
| AKK hindrar talet | Ingen broms, ofta mer tal |
| Han kommer att prata, vi väntar | Att vänta har ett pris |
| Det krävs förkunskaper | Inga |
| Han förstår inte | Testerna lurar; att förutsätta kostar mindre |
| För ung, för gammal | Ingen åldersgräns |
| Det räcker att be om saker | Risk för passiv kommunikatör |
| Kärnorden räcker | Nödvändiga, inte tillräckliga |
| Symbolerna är självklara | Varje symbol måste läras ut |
| Det skrivna ordet lär ut läsning | Läsning måste läras ut |
| Man programmerar en gång | Utan uppdatering överges verktyget |
| Behandlingen räcker | Lär i det verkliga livet |
Vanliga frågor
Måste man kunna läsa för att få ett tangentbord?
Nej. Tangentbordet är en del av läsinlärningen: att gömma det i väntan på läsning fördröjer den.
Vad gör man om omgivningen inte tror på personens förmågor?
Dela konkreta iakttagelser, filma det som lyckas och föreslå en utprovning med modellering. Resultaten övertygar ofta mer än argumenten.
Pictalk Buddy samlar AKK-tavlor, visuellt schema, guidade sekvenser och livsböcker, med samma bilder, på Android, iOS, webben och klockan. En app där du betalar vad du vill, utvecklad av en ideell förening. Upptäck Buddy
Källor
- Beukelman, D. R., och Light, J. C., 2020, Augmentative and Alternative Communication (5:e uppl.), Paul H. Brookes.
- Donnellan, A. M., 1984, ”The criterion of the least dangerous assumption”, Behavioral Disorders, 9(2), 141-150.
- Studier som citeras utifrån Beukelman och Light (2020): Millar, Light och Schlosser (2006); Romski m.fl. (2010); Kasari m.fl. (2014); Kangas och Lloyd (1988); Romski och Sevcik (1988); NJC (2003); Costigan och Light (2010); Bloom och Markson (1998); Holyfield m.fl. (2017); Drager m.fl. (2019); Light, Parsons och Drager (2002); Ganz m.fl. (2012); Laubscher och Light (2018); Light m.fl. (2008); McCarthy m.fl. (2018); Erickson m.fl. (2010); Foley och Wolter (2010); Johnson m.fl. (2006); Schlosser och Lee (2000).